Djävulskorset – Lastkaj 14
Lastkaj 14 skämmer bort oss med ytterligare ett släpp i år i form av fullängdaren Djävulskorset. Vid det här laget får man räkna Lastkaj som ett av det mest produktiva banden på scenen, med en konstant kvalitativ produktion.
Jag gillade stora delar av senaste EPn, som bjöd på stor variation, mycket tack vare att bandet har tre olika sångare, alla med ett lite eget uttryck. Och det utnyttjas på det här albumet också. I den inledande trion låtar turas Bulten, Kapten Grå och Stryparn om att ta ansvaret för sången. Stryparn är huvudsakligen den som levererar texterna på resten av plattan, men dom andra bidrar med variation på sina ställen.
Annars är det mesta sig likt hos Lastkaj, det är vemodigt både textmässigt och musikaliskt, och ihop med den frenetiska trumleveransen från Dr Dille skapar det soundet man känner igen. Det är politiskt på sina ställen, men Djävulskorset är väldigt mycket en personlig platta, mer än den är politisk. Låt Mig Förtäras, Skoskav, Spegeln, I Svartsjukans Klor och avslutande Vägskäl känns som djupt personliga låtar. Det är nog också därför som det är ett album som tog mig ett par lyssningar att komma in i, och det krävde ganska aktiv lyssning.
Den gröna omställningen och Spegeln är de låtar som är mest direkt catchy, men annars är det mer sleeper-hits i mina öron. Ingen låt som för mig står ut som en solklar första singel, utan mer ett album som håller en konstant hög nivå. Variationen finns som vanligt där, både i tempo och i växlingen mellan sångare. Jag tycker att en av Lastkajs största styrkor är att man inte är rädda att experimentera lite. Det känns som att bandet är trygga i att skriva och spela musik som de själva tycker är bra, om lyssnaren gillar det känns sekundärt, vilket jag applåderar.
Överlag är Djävulskorset med Lastkaj 14 ett starkt album med hög lägstanivå. Det kanske inte innehåller det jag just nu tycker är bandets absolut bästa låtar, men jag tycker det är en platta som växer för varje lyssning, vilket är något jag uppskattar.