Drömmar Kvar – Staf

Partille-punkarna i Staf följer upp förra årets debutalbum med EPn Drömmar kvar. Jag gillade verkligen stora delar av debuten, det ganska lugna och självsäkra Clash-inspirerade soundet var ett välkommet bryt från den traditionella trallpunken, även om bandet lyckades klämma in några såna låtar också.

På öppningsspåret GBG Skyline är det ett lite rockigare Staf som hörs. Med det sagt så är bandets DNA intakt, man känner igen soundet och jag gillar fortfarande Jonathans (med lite reservation för att jag inte är hundra på att det är Jonathan som frontar bandet) röst som jag tycker har ett litet sprucket eget uttryck, men som här har mognat lite och känns ännu mer självsäker. I Stenåldertidens moderna människa dras tempot ner lite, lite som i Jag är synd från förra plattan. I mina öron är låten någon minut för lång, jag zonar ut lite i slutet och det blir lite repetitivt. Inget hopp är en bra samhällskommentar och i Drömmar kvar dras tempot ner ordentligt igen, och blir nästan en punkballad. Avslutande Du var min skatt är som det låter en lågmäld historia om brusten kärlek. Jag kanske ska säga brusten tonårskärlek, för det är den känslan jag lämnas med. Det är inte omoget, men har textmässigt kanske inte ett speciellt djup, men tar igen det i realism och rakhet.

Textmässigt är det en ganska mörk bild som Staf målar upp på den här EPn. Ojämlikhet, ignorans, orättvisor och hopplöshet är temat över låtarna. Absolut inget fel i det, jag tycker det passar bandets sound väldigt bra, och det finns helt klart igenkänning i det. Staf skriver bra låtar, det går inte att förneka, och man har filat bort dom lite mer oseriösa inslagen från debuten (i stil med att starta en låt med att rapa). Jag tycker eventuellt att lite energi har försvunnit jämfört med Stäng truten… Inte så att det blir energilöst, men det känns som bandet har landat lite mer i sitt sound, är lite bekvämare och mognare, och då är det inte konstigt att den där råa energin filas ner lite.

Staf fortsätter på att utveckla sitt uttryck på Drömmar Kvar, och går ännu lite längre bort från den mer traditionella trallen. Och det tycker jag är jäkligt kul, det behövs bredd på den svenska punkscenen och det bidrar Staf verkligen med.