Recension: Helt Inkompetent – Kardborrebandet
Trallpunkarna från schlätta, närmare bestämt Falköping, är tillbaka med ett nytt album, titulerat Helt Inkompetent. Roligt att se att skivbolaget Grönpeppar Records ha plockat upp det här släppet, det här är ett band som förtjänar en bolagsrelease.
Jag ska direkt säga att jag verkligen gillade stora delar av bandets förra platta, och jag gick därför in med relativt höga förväntningar på det här albumet. Dom två låtar som släpptes i förväg under förra året (EPA och Time Again) visade också att bandet fortsatt utvecklas på ett bra sätt. Och man känner direkt igen sig på den här skivan då bandet i mångt och mycket har behållit sin musikaliska identitet. Det är lite mer ska-takter nu, främst Går det ner, Går det fort och Bortamatch, den senare låter musikaliskt som att man har hängt med småstads-grannarna i Liptones, men det huvudsakliga fokuset ligger fortfarande stadigt förankrat i trallpunken.
Textmässigt har bandet i mina öron tagit ett steg framåt, men också ett steg inåt. Det är mer introspektivt på den här plattan, vilket jag tycker det är en bra utveckling. Missförstå mig rätt här, jag tycker fortfarande låtar som Pulvermos och 3:e Ölen har sin plats och sin charm, men det är roligt att se att bandet hanterar fler dimensioner än samhällskritik, texter om att dricka öl och mer skämtsamma ämnen. Det är lite mer självhat som serveras här, främst i låtar som Helt jävla störd, Helt okej och Helt inkompetent. Jag tror att många kan känna igen sig i texterna, oavsett var man kommer från. Du behöver inte vara uppväxt i en liten småstad för att kunna relatera, även om det förmodligen ger mer igenkänning i vissa låtar, exempelvis EPA som handlar om att hamna bakom en EPA-traktor ute på vägen. Har du någon gång gjort det (jag har) så känner man igen känslorna.
Nanna låter fortfarande härligt småförbannad på rösten och får hjälp av vissa andra medlemmar i sången i några låtar. Och även om det är hon som har den bästa rösten i gänget så ger det en bra dynamik att växla lite. Det finns också en del tempoväxlingar mellan låtarna här, vilket jag tycker visar på en mognad i att man vågar dra ner på tempot till viss del. Missförstå mig rätt, det är fortfarande snabba gitarrer men sången lägger ett aningen lugnare lager över vissa låtar.
Sammanfattningsvis visar Kardborrebandet att dom fortfarande kan skriva bra låtar och har en känsla för melodier som jag verkligen gillar. Baktakterna som vävs in emellanåt och tempoväxlingarna i låtarna gör att man inte tröttnar eller blir utmattad under plattans 40-ish minuter, det är inga problem att lyssna igenom från start till slut vilket gör att jag ser fram emot vinylen när den landar. Bandets katalog börjar också bli ganska musikaliskt bred vilket förmodligen bäddar för riktigt bra live-spelningar framöver.
