Kravaller & Skoskav – Kardborrebandet
Kravaller & Skoskav är det fjärde albumet från Skaraborgs Kardborrebandet. Ett band som verkligen har vuxit och utvecklats från platta till platta sedan debuten 2015.
Bandet har alltid blandat det lite lättsammare, oftast låtar om öl, med det mer allvarsamma. Det senare har dock fått ta alltmer plats på de senare albumen, och förra skivan kändes väldigt personlig på många ställen. Nu har Nanna, bandets frontkvinna, och trummisen Joacim, fått ett barn och jag var nyfiken på om det skulle påverka låtskrivandet i någon riktning. Och eftersom jag själv fick barn typ samtidigt, hur jag känner inför låtarna.
Det visar sig dock att det egentligen bara är en låt som direkt kan kopplas till livet som förälder, om att vara beredd att göra allt för det lilla livet. Igenkänning där såklart. Öl berörs faktiskt bara i en låt den här gången, men då är det en riktig kärlekshyllning till drycken, i plattans enda (textmässigt) lättsamma låt. Den får dock en lite fadd eftersmak när man sen hör den lugnare avslutande låten Jag Lär Mig Aldrig, om att använda alkohol som ångestdämpande med allt vad det innebär. Kardborrebandet är nu ett band som både hyllar rusdryck men också varnar för konsekvenserna.
Våld mot kvinnor, mobbning och kapitalism är andra tunga, och i det sistnämnda väntade, ämnen som avhandlas. Som sagt, mycket mer allvar här, levererat med känsla och med trovärdighet. Lyssna bara på avslutet i Mycket Vill Ha Mer, där musiken tonas ner och Nanna inte sjunger utan spyr galla på hur lite uppskattning vissa arbetsgrupper får. Rått och ärligt.
Musikmässigt har bandet aldrig låtit bättre. Det finns en tung botten i soundet nu, ibland låter det nästan amerikanskt punkrockigt, typ Red City Radio och The Generators. Där jag tyckte att Krigsstigen spelade det lite säkert och att det inte skavde, så tycker jag att Kardborrebandet tar ut svängarna mer. Tidigare nämnda Jag Lär Mig Aldrig är ett exempel, men också Dårar & Galenskap som visar en lite annan musikalisk sida av bandet.
Kravaller & Skoskav är precis vad jag vill ha av Kardborrebandet, det är välskrivet, varierat, allvarsamt och melodisk. Man kan fråga sig om det är lite tråkigare nu när texterna är mer allvarliga jämfört med tidigare. Jag tycker dock inte det, även om bandet mer och mer lämnar det skämtsamma så finns det ändå en lekfullhet kvar i musiken som jag uppskattar. Som vanligt ett fall framåt och en värdig fjärde platta för Kardborrebandet, som kan sätta ihop en sjujäkla spellista live nu.
*Albumet finns just nu endast på vinyl, digitalt släpp sker i oktober.*