I Vargars Land – Varnagel

Varnagel är ett band som jag har missat tidigare, trots att dom har varit aktiva sedan i slutet av 90-talet, men I vargars land är första riktiga albumsläppet på ganska många år. Bandet har haft sina pauser sedan starten, men återförenades tidigare i år, har släppt digitala singlar under året, och nu samlas dessa ihop med ett antal andra nya låtar på denna nya platta som släppts på Beat Butchers.

Det första som slår mig när jag börjar lyssna på plattan är hur oerhört välskrivet det är, först och främst textmässigt. Det finns ett skimmer av vemod över texterna inte helt olikt det Lastkaj 14 och Sardo Numspa också kan ha i många stunder. Inspirationen har Varnagel hämtat både från det social/politiska som i Som tiden ger rätt, I vargars land och Trälarnas Barn, men också det djupare personliga som i Förlåt, Näktergalen och På andra sidan taket. Gemensamt för samtliga är att det rakt igenom är mycket bra skrivet och blir aldrig övertydligt eller onödigt diffust utan hittar en bra balans mellan de båda. Det enda jag kan tycka är att man inte tar chansen att lyfta vår tids argaste barn inom miljörörelsen i Som tiden ger rätt, och därmed också missar en chans att få med sig dom yngre punkarna där ute, som eventuellt brinner för andra frågor än oss som växte upp på 80/90-talet. Som det är nu tar man, såklart med all rätt, avstamp i sitt eget 90-tal och sedan 10-tal, men går inte riktigt vidare till nutiden. Men det är en väldigt specifik åsikt på en enstaka låt, och inte något som drar ner intrycket för mycket.

Musikmässigt är det en blandning av snabb trallpunk och lite mer mellantempo, med lite intryck hämtade från hårdrock och metal. I enstaka låt får jag lite indiepop-vibbar a´la typ Raymond och Maria, i versen på Den ångerfulles budskap. Just den musikaliska referensen kanske säger mer om mig som körde runt med P3 i hörselkåporna under mina sommarjobbsår. Men det är skönt att det inte är full fart rakt igenom utan håller en bra variation, och känslan för melodier sitter definitivt där den ska. Fint att avsluta hela skivan med en tresekunders Kung Fu Fighting-tribute också, fick mig att rycka till lite.

Jag har inte mycket att klaga på här, det är stabilt på alla fronter rakt igenom. Det är ingen låt som för mig på allvar sticker ut från mängden här, utan det är en hög lägstanivå. Nackdelen med det är kanske att man gungas in i en liten trygg dvala när man lyssnar på hela skivan, och det finns kanske inte någon låt som riktigt rycker upp mig igen, kanske för att jag blir bortskämd av nivån det håller rakt igenom. Allt som allt är I vargars land en mycket bra återkomst till scenen för Varnagel, och jag hoppas det här en blir en lite längre återförening än vad som har varit fallet tidigare.