Inferno – Ett Steg Närmare Döden

Inferno av Ett Steg Närmare Döden är den nyaste EPn från det här gänget, och följer på en EP som släpptes 2019 samt en serie singlar som släpptes under 2018.

EPn drar igång på femmans växel på en gång i låten Bristande Vandel, självklart en kommentar på Tidölagets nya sätt att punktmarkera en redan utsatt grupp. Ganska hårt, men med en bibehållen grundmelodi, rakt och rättframt. En bra punkrökare helt enkelt. I Dödskuggans Dal dras tempot ner lite. Jag tycker låten har en ganska bra och tung botten, det är en stabil låt men kanske inte något som fastnar riktigt.

Till Havs är en rättfram låt om, vad jag tolkar det som, beroende som går överstyr. Tyvärr en lite repetitiv text, och jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om att rimma gnista med bucketlista. Kreativt men på gränsen till nödrimsvarning. Lucifer fortsätter med det lite hårdare soundet i mellantempo, och jag tycker det är EPns intressantaste låt, det är ett lite annorlunda sound för bandet, men dom bottnar bra i det. Frontmannen har också en ganska bra röst som passar soundet fint, det blir aldrig för skrikigt. Tyvärr tycker jag även här att texten blir lite repetitiv, men låten som helhet håller ihop ganska bra, snyggt med en kvinnlig bakgrundsvokalist som lägger en liten kör som ger djup. Ruttnande Gravar fortsätter i samma stil och får mig inte att haja till alltför mycket, men är en stabil låt, och Inferno har en refräng som fastnar hyfsat i skallen.

Inferno med Ett Steg Närmare Döden är långt ifrån en dålig EP, bandets metalblandade punk har absolut sina kvaliteter, särskilt om man gillar subgenren i fråga. Personligen tycker jag att öppningsspåret och Lucifer är dom starkaste låtarna, övriga är stabila men stannar inte hos mig alltför länge. Textmässigt är det rättframt och ofta bra, men tyvärr lite för repetitivt i vissa stunder. Sammantaget en ganska positiv ny bekantskap för mig, som jag tycker man bör ge en chans i alla fall.