Samling i Särklass – Krigsstigen

Samling i Särklass är det efterlängtade debutalbumet från punkarna i Krigsstigen. Bandet släppte en digital EP förra året, och tre fjärdedelar av dom låtarna finns med här också. Mina tankar kring den EPn finns att läsa här.

Krigsstigen blev snabbt väldigt populära när deras första låtar släpptes. Punkrock som är väldigt lätt att ta till sig, relaterbara texter och (vad jag har hört) ett bra liveband som varit ute och spelat mycket, bäddade för det varma mottagandet. Bandet har också förstått att sociala medier är viktiga och har en stor närvaro där. Gillar man bandet så känner man igen Krigsstigen med dom nya låtarna på det här albumet.

Öppningsspåret Lite sne är en catchig rivstart om idioter man träffar på i livet. Ett tema som går igen lite igen i bandets texter. Hatar dig ändå är på samma spår, men med idiot i singularis, och den gamla låten Stopp min kropp kombinerar temat med ett rakt budskap. Gilla mig mer går på det lite personliga planet, men behåller temat med relationen till andra människor, medans Förbannad på mig själv helt riktar lampan innåt, lite likt Kardborrebandet gjorde på ställen på sin förra platta.

Ta ställning, om att vara tyst och inte ta ställning och därmed stå bakom någons handlingar, låter nästan lite Linda Bengtzing påcspeed och steroider. Lättillgängligt och melodiskt, och som kombineras med den mer allvarliga texten. Solidaritet skruvar upp rocken lite musikmässigt och fortsätter samhällskommentaren och albumet stängs med den peppande (i alla fall fram till den sista textraden och strofen) Till min sista dag. Flanell är den mer lekfulla låten som fick hänga med från EPn, medans Ingenting är okej inte fick hänga med hit. Varför går det bara att spekulera i, kanske tyckte bandet inte att den passade det övergripande temat, eller också tyckte man inte att den höll samma klass som resterande låtar som kom med.

Jag förstår varför folk gillar Krigsstigen, och kommer fortsätta göra det efter att ha hört Samling i särklass. Det är en kombination av punk, rock och en liten gnutta pop som inte skaver, och texterna är svåra att säga emot, tar upp viktiga ämnen på många ställen, och fungerar som ett sätt att få ut frustration på. Det jag kan känna är att det inte bjuder på några direkta överraskningar och man spelar det ganska safe över hela plattan. Jag vill inte säga att det är tillrättalagt, men det finns inget som skaver och som gör det riktigt spännande, utan det blir lite förutsägbart i slutändan. Bra hantverk både musik och textmässigt absolut, men inget som överraskar som sagt.